Står jag på mina ben eller är det en tillfällig balans av plast?
Veckorna har gått. De onda, stickande veckorna. Som fått mig falla så fort, som tagit mig med på vad som helst. Jag föll först i floder av gråt, varvat med apati, noll procent sömn, självdestruktivt sex, droger som fått ta över och sedan tomhet. Tomhet så långt det gått, 20 timmar sömn, 4 timmar vaken. Fullständig kollaps. Panikattacker och skrik. Öppna sår och orättvis kritik.
När jag bara bett om hjälp. Ingen var till för hjälp den här gången. Endast en stuktur, en framtid, en motivation, något som puttar på. Och mina hälar som etsat sig fast i mark. Om och om igen.
Under de få vakna stunder som varit, har mina ögon slocknat, kroppen värkt, benen rasat samman, ryggen kurats ihop, huvudet böjts. Aldrig tidigare så orkeslös. Och jag frågar mig själv vad som egentligen har hänt. Vad som ströp livsgnistan i mig. Den som ändå alltid funnits någonstans att plocka. Mina drömmar som alltid stått säkra, väntat i rad på mig. Stabila. Bakom dimma eller inte, alltid där. Har rasat samman och blandats ihop, bitar slarvats bort. Jag letar efter glimten av dem igen. För hur långt bort kan de ha kommit?
Hjärtat som gjort och aldrig slutar ge allt för honom. Jag frågar mig varför, alla frågar mig varför, men jag har ju inget svar. För egentligen skär du i mig, egentligen får du mig att få bitarna som går av att bli påtagliga, att påskyndas. Jag har känt ett tag att det inte är något kvar att ta av. Att mitt ihåliga jag inte kan tömmas än mer, att det inte spelar någon roll längre, allt jag ger. Som om jag väntar på att något ska komma tillbaka?
Offrat allting, så känns det. Min uppgivenhet om att någonsin slås fri tar slut. Och de frågar mig vad jag vill.. När ingenting att göra något av är kvar. Vad ska man svara? En tomhet som inte kan beskrivas med likgiltighet eller uppgivenhet. Som är så tom att inte ens en sådan känsla kan få plats. Mina små systrar, min modiga mor, en livsnjutande häst. Ett hjärta som brann. Lågor av hopp. En osläckbar eld. Så långt inom mig, som om din energi var ett lock, en flodvåg, tog ifrån mig mitt syre. Jag som aldrig velat skylla något på dig, jag misstänker än. Det måste någonstans vara så, när reaktionerna blir olagliga, att det egentligen är fel på mig.
Drar samma slutsats igen
Jag sväljer att allt blir samma svar än
Så gärna jag velat vara någon, med kraft och energi
Med ett tolerant perspektiv, en människa full av liv
Som flyter samman och passar in
Som hade en personlighet, helt olik min.
