nyahav.blogg.se

Ungefär en månad efter att jag gjort slut med honom i höstas så får jag veta att jag är gravid med honom. Vi bestämmer oss för att behålla, jag orkar inte ta itu med någonting hemskt. Han tar in på boendet igen och slutar med drogerna. Fyra månader in i graviditeten, två veckor före jul får jag ett samtal från soc där de berättar att de kommer ta mitt barn så fort det blir fött. Jag har två veckor kvar på mig att göra en abort och bokar en tid med en gång. Jag hade liksom inget val. Det tar kanske två dagar, sen har han börjat knarka igen. Jag orkar inte ens bråka om det, jag knarkar jag med för att gömma allt. På jul skiter sig allting, min familj ser mig inte längre. Jag dämpar med subutex och spyr hela julklappsutdelningen av stress. 

 

Dagen efter nyår går han på tjack och skiter i att återvända till boendet. Dagen därpå när vi ska ses hör jag i telefon vilket monster han kommer att bli, och i min förtvivlan gör jag slut, ut i natten på obevakade upptåg. JAg har tagit så mycket risker. Och sedan aborten är det 7 nyktra dagar hitills, utspridda. 

 

Jag har blivit förälskad. I någon som skriver när det passar, låter mig sova där ibland och då har vi mest sex och röker på. Men de stunder han tar min hand eller pussar mig spontant ger mig mer än han nog någonsin kommer kunna förstå. För just nu är jag bara så jävla ensam. 

 

Mamma har hyrt ut min häst, först var det eftersom jag skulle behålla barnet (då hon för övrigt sa upp all kontakt) men efter aborten så "blir det nog lika bra att jag tar en paus från hästen och fokuserar på skolan". Huh? Min enda drivkraft finns i stallet. Men jag orkar fan inte argumentera längre. Jag har inget att säga. Allt skiter sig ändå, och jag vill inte be om chanser jag ändå saboterar.

 

Nästa vecka ska jag få plats på en skola där man läser ikapp kurser, och jag längtar, för jag vill ha något viktigt att göra, jag vill känna mig behövd någonstans. Jag har tagit så mycket droger, jag sneade på ecstacy vilket var helt fruktansvärt, och mitt ex han bor hos den lilla jävla feministfittan som han knullade i höstas. Mina vänner svarar mig inte ens, och allt bullshit om att "när jag gjort slut med knarkaren" eller "när jag gjort aborten" så kommer alla finnas där men det är bara så jävla stora lögner. För det är INGEN som finns här! Det är inte en jävel som bryr sig på riktigt. Inte någon. 

 

Maten, då? Det går bra. Jag har gått ner 8 kg sedan nyår. Jag äter ca fyra dagar, sen fastar jag så många dagar jag klarar. Nu har jag fastat onsdag, torsdag & fredag, idag har jag ätit vid middagen eftersom jag var hemma och min fosterfamilj undrar ju om jag inte äter alls. Gången innan det klarade jag att fasta helt i fem dagar! Jag känner mig ganska smal, men när jag tänker på att jag vägt tio kg mindre så känns det löjligt att sluta gå ner nu. Jag fortsätter så långt det bara går.

 

Idag har jag inte tagit några droger alls, och var nykter måndag & tisdag också denna veckan. Det är rätt stora framsteg. Imorgon kommer jag dock vara tvungen att ta för jag ska träffa en kompis mitt på dagen. Idag har jag bara legat hemma eftersom ingen svarar eller kan umgås med mig och då blir det liksom bara jobbigare om man tar tjack och är ensam. I ett sjuuuukt behov att något att röka däremot. Det hade så behövts just nu. Jag mår så jävla kass av att bli ignorerad av alla, inte ens min syster svarade idag. Men eftersom ingen pratar med mig blir en rökbit jävligt svår att fixa, så jag får knapra i mig mina buspar och må halvkass helt enkelt. 

 

Min förälskelse, som jag raggade upp på en hemmafest under ett ecstacy-rus är förresten det finaste jag sett någonsin. Han är så in i helvetes snygg, smart och charmig på alla sina sätt. Jag dör av honom. Och han tar i mig så jävla varsamt. Som om jag är hans. Jag har däremot jävligt svårt att tro att han skulle känna något alls för mig. Vi pratar om dagarna, men han jobbar mycket och sover mycket resterande tid. Idag har jag inte hört ett ljud från honom. 

 

Jag är inte tillräcklig för någonting. Ändå blir jag ombedd att göra saker, varför då? Ni ser ju att jag ändå bara misslyckas med allt jag tar mig för?