Sömnlösa timmar.
Jag vet inte mer än att jag ligger vaken i huset jag inte ville flytta till för 7 år sedan. Huset som mamma och hennes nya man valde. Som jag visste att det spökade i. Jag ligger i rummet där jag gråtit i timmar, där jag skurit sönder mina armar, druckit den första spriten och rasat i kilo. Jag kan inte somna. Ögonen är trötta och tunga, men mina tankar stör. Jag vet att det sker en förändring nu, men inte vilken.
Mina tankar om att min styvfar ska titta till mig när jag sover eller gå igenom min väska ger mig fullständig panik. Jag måste vara vaken och vakta.
Imorgon ska jag lära min lillasysters kompis att rida. Jag får betalt, och för dem pengarna ska jag köpa födelsedagspresent till mamma och cigaretter. På fredag kommermin pojkvän hem. Jag är orolig för hur det ska gå. Jag vill inte hamna i något destruktivt. Tittar tillbaka på gamla bilder och inser hur smal jag varit. Ångrar så jävla mycket. Jag kanske börjar knarka och hungerstrejka helt igen. Det känns som mitt enda alternativ. Och det skär mig i tusen bitar. Jag tar slut.
