Jävla skit till pojke.
Han sover hos en annan tjej. Jag skriker och gråter, han gör det ändå. Mitt illamående över honom växer som en sten i magen på mig. Allt jag gjort, kastat, offrat för honom. Till och med jag kan säga det nu. Jag är fan värd någon bättre.
Mitt i allting är tyngden över mig så fruktansvärt kvävande. Skolan går käpprätt åt helvete. Sömnen rubbad. Hästen bortglömd. Drogerna fler. Ensamheten oändlig. Där står ingen kvar längre. Inte en enda hand på en endaste axel. Inte en suck, inte en klapp. Inte en tår, bekymrad min. Bara frågor som inte får något svar. Tystnaden i mig. Tomrummet.
Ilskan är den enda drivkraften kvar hos mig. Men den varar inte så länge. Jag har nog bestämt mig till fullo. Ikväll slog det mig. Jag har väntat så länge, på att saker som går sönder bara kommit att bli fler. På hat som växer. Hur ilska blev gråt till hat till ångest till frihet. Där någonstans landar den. Likgiltigheten. Det apatiska inre. Min stirrande blick.
Jag antar befrielsen landar strax därefter. Och når den inte hela vägen till mig, tar jag de sista stegen. För någonting blev fruktansvärt fel när mitt hjärta en gång började slå.
Jag vill bara sova förevigt.
