Stum
Dagarna har snubblat sig förbi trots allt. Trots en förjävla väg att gå på. Droger, bråk, för lite sömn. Jag kan inte längre kalla dig vid Prins, du är inte längre min. Jag är dryg och elak, och jag känner ingen trygghet eller helhet i ditt sällskap längre. Det gör så ont i mig, att allting försvann. Bara togs ifrån mig, på några få ögonblick. Helt otroligt.
Ett par dagar har jag inte ätit alls, idag har jag ätit massor. Har vänt på dygnet, somnar helatiden. Är tyst och likgiltig, känner noll. Vill ingenting.
Imorgon fyller mamma år. Har bakat kakor till henne som jag ska lägga i kakburken jag köpte. Jag har tagit tjack sedan förra söndagen, och jag känner mig inte ens påverkad. Är helt jävla tom på känslor. Imorse skällde min kontaktperson på mig för att jag inte vaknat i tid senaste veckan. Som om jag inte vet om det själv? Gick upp och såg att jag hade orientering idag. Blev så jävla arg för hade redan missat den då. Sov till klockan två. Skulle träffa pojken, men vi bråkar bara. Dessutom är han utslängd från boendet och hemlös. Jag vill bara försvinna bort från allting. Bort från mitt jävla liv. Jag hatar det så himla mycket. Jag vill inte leva det längre. Vad fan skulle allt gå såhär åt helvete för?
